Jag är hemma i Sverige på påsklov sedan i lördags, därav ingen update. Försöker spendera mest möjlig tid med mina nära & kära. Tiden här går alltid för fort, oavsett. Åker tillbaka till Gran på söndag. Det är alltid så blandade känslor med att vara här och framför allt - åka hem igen. Lättnaden över att se att ja, Skellefteå finns kvar om jag någon dag behöver det. Gatorna förändras inte. (jobbutbudet förändras inte heller tyvärr. Nu är jag så jäkla glad i och nöjd med mitt jobb som konduktör så för mig är det inte aktuellt men jag lider med mina nära&kära som sliter med att hitta jobb). Samtidigt tycker jag nästan det blir jobbigare och jobbigare att åka härifrån, att lämna de jag älskar. För tiden räcker ju aldrig, all tid i världen känns inte nog.

Jag jobbar med att rota mig hela tiden, jobbar med att bara acceptera och inse att norge är mitt land nu. Mitt hem är där, mitt jobb är där, min älskade är där och framför allt - mina möjligheter och framtid är där. Men det tar en stund, det är alltför lätt att hålla sig kvar vid allt man lämnat. Jag tror att det är jättesunt att våga flytta iväg till en annan stad när man är ung. Att se något annat och framför allt - att våga lämna allt som är tryggt. Sen kan man flytta hem till sin hemstad igen och älska det mest av allt men då vet man i alla fall varför man älskar den. Man har jämfört den med något annat och funnit den bäst. Men om man aldrig ser något annat? Hur kan man veta att coca cola är den godaste läsken om man aldrig smakar någon annan?

Man brukar ju säga "Home is were your heart is". Men vad om ens hjärta är på flera ställen? Jag kallar både mitt hus på Gran för hemma, jag kallar sverige för hemma, jag kallar skellefteå för hemma, jag kallar farmor och farfar för hemma. Jag antar att hem kan vara på många ställen, att hjärtat kan vara utspritt. Men det gör nog lite lite ondare än när man har allt på samma ställe.