Nyss kommit hem från lite fikamys och bio med kombon och sweet S. Inget fika dock för min del, magen har krånglat hela dagen. Illamående och ont. :/ Var på SATS en sväng också och sprang på löpbandet. Förra våren/sommaren försökte jag börja jogga utomhus, sprang väl i 3-4 veckor innan kroppen sa ifrån. Ont i knän och rygg. Tyvärr är det mestadels asfalt och annat hårt underlag att springa på här. Men, jag ska göra ett nytt försök i år, lite mindre vikt att bära och förhoppningsvis en kropp som generellt orkar mer och är starkare. Kanske det går! :)
Filmen vi såg var i alla fall I Love You Phillip Morris. En väldigt varm och fin film som jag rekommenderar. Kan inte alls förstå varför den skapat sådan uppståndelse i USA, där det var svårt att hitta någon som ville distribuera filmen. COME ON? Man kan tydligen visa någon som får sitt huvud avhugget med otroligt grafiska scener där blod flyter, inälvor sprutar och folk dödar varandra för ingenting. Det är okej. Men att visa två homosexuella män som älskar varandra, nej det är alldeles för farligt. Sådant gör mig tokig! Länkar till en artikel om just detta där en del av citaten bara gör en stum.
Klicka hääär!


Godnatt!

Jag är fortfarande lite skakad efter teatern/föreställningen vi såg igår. Den var oerhört stark, grym, realistisk, välspelad och sorglig. Återkommer dit, ska bara nämna först utställningen som var foajen. Tillsammans med teatern följer utställningen In Hate We Trust med, en uställning av Elisabeth Ohlson Wallin. Jag har läst om hennes utställning tidigare och blev väldigt glad över möjligheten att se den. Många av fotona var jättehemska och ännu värre var texterna vid sidan om där citat, historia och sanna händelser återanknöts till bilden. Träffande och kraftfullt.
Så, tillbaka till föreställningen. Det var fyra skådespelare som rörde sig på scén, i olika roller, spelade olika kön, förövare- offer osv. Ändå köpte jag direkt de bytte person, dem var väldigt skickliga och närvarande. Föreställningen är baserad på boken No Tears for Queers av Johan Hilton. (Jag ska försöka få tag på boken idag på stan) Boken i sin tur handlar om tre hatbrott mot homosexuella män. Sanna händelser. Ett i USA, ett i Katrineholm och ett i Göteborg. Vi får följa brotten i den ordningen och först ser vi hur poliserna förhör och pressar Russel, en av förövarna. Han har tillsammans med sin bästa vän Aaron tagit kontakt med Matthew Shepard, 21 år, på ett uteställe. Själva nekar de först allt, dem har inget med honom att göra. Men snart börjar Aaron knäcka ihop och berättar för polisen att dem tänkt råna honom, att dem sett honom som ett lätt offer. Att han var en "fikus". Matthew följer med dem i bilen men förstår snart att dem inte tänkt köra honom hem som dem utlovat. Han ber dem om att inte göra honom illa, att ta allt han har av pengar och värdesaker. Dom lyssnar inte. Här börjar misshandeln, Matthew får flera knytnävsslag och även ett slag med en tung revolver i huvudet. De tar honom till utkanten av staden, ut på prärien där de binder fast honom i en gärdsgård med ett rep. Här blir han ännu mer slagen, av pistolkolven i huvudet, om och om och om igen. Nästan 20 slag. Matthew är medvetslös och andas knappt längre. Då försöker Russel gå in och hejda Aaron varpå han själv får sig en ordentlig smäll. Till slut är Aaron nöjd och killarna åker därifrån. Matthew hittas 18 timmar senare, bakhuvudet och högra sidan av ansiktet är helt inslagna. Han dör på sjukhus några dagar senare. Under rättegången erkänner Russel allt och går med på att vittna mot Aaron, mot det slipper han dödsstraff och får två livstidsdomar. Aaron står nu inför dödsstraff men tack vare föräldrarna till offret Matthew slipper han. Dom gör en deal om att han slipper dödsstraff men får två livstidsstraff utan möjlighet till benådning. Matthews pappa håller ett tal då domen fastställs, det var mycket starkt att se och höra. Han säger att han är stolt över sin son, hoppas att hans död kan påverka samhället och få en reaktion. Men han säger också det kanske viktigaste, riktat mot Aaron "Du hade möjligheten att stoppa din handlingar den där natten. Du tog valet att fortsätta med misshandeln och därför är min son död".



Det andra fall vi får se är mordet på Johan Pettersson, en man med ett lätt förståndshandikapp som jobbar i matserveringen på en skola och dras till andra män. Han är ute på Statt i Katrineholm då Theo känner sig provocerad av att Johan gett honom en lapp med sitt telefonnummer. Theo vet vem Johan är sedan förut eftersom de tränar på samma ställe, han vet att Johan är bög och nu bestämmer han sig aspackad för att göra något. Ett vittne pratade med Theo på Statt då han säger att han ska "klappa ner honom" och "du är den enda som kommer veta vad som hänt" varpå Theo tar med sig Johan (som var naiv och lettledd pga. sitt handikapp) ut. Dörrvakten på Statt noterar det udda paret och blir den sista förutom Theo som ser Johan i livet. Theos bror Henke hjälper till att gömma kroppen. Johan ska inte hittas förrän ungefär 10 dagar senare, då efter ett tips till Efterlyst. Han hittas i en brunn, halsen är avskuren två gånger och han har många knivstick över hela kroppen och är slagen och sparkad. Mycket starka bevis fäller Theo för mordet och Henke för medhjälp. Johan blev mördad för att han som homosexuell gjorde närmanden på en heterosexuell man. Han blev mördad på grund av sin läggning. Ett hatbrott.



Emellan 'fallen' och ibland mitt i stannar skådespelarna upp och gör en annan scén. Scéner där de gestaltar normer och fördomar. Den mest minnesvärda, den som satt sig som en bild på näthinnan som aldrig försvinner är den då alla fyra står längst fram på scen. Alla har varsitt fat med tårta som de gluffsar i sig samtidigt som dom berättar "roliga" skämt. Om bögar, blattar, blondiner och kvinnor. Skämt vi alla hört både en, två och tre gånger. Kanske har vi skrattat med? Kanske har vi själva dragit ett sådant skämt? Jag anser att man måste få skämta om en del saker, avdramatisera det genom att skämta. Men då de visar den klassiska svenska fikarasten så på pricken och samtidigt så överdrivet blir jag illamående. För vad säger det egentligen då vi skrattar med? Hur känner sig bögen/blatten/kvinnan/blondinen som kanske hör skämtet? Vi har alla ett val, jag brukar redan säga ifrån om jag tycker ett skämt är smaklöst och nu ska jag tänka ännu mer på det. För faktum är ett det absolut vanligaste hatbrottet är verbalt. Glåpord, "skämt" och svordomar. Fördomar fördomar fördomar.
Andra små "inspel" de har gällandes normer är tex. hejaklacken då 'deras' lag vinner. Ett par grabbar som börjar mucka och det slutar med att alla står runt honom, påhejda av ett enormt grupptryck och skriker "visa kuken". En fantastisk scen som spelar på manlig/kvinnligt och stereotyper. Bland annat. För att inte tala om den starka och hemska scen då dem går runt och läser upp hatbrott efter hatbrott mot homo-bi-trans personer de senaste åren. I Sverige. Reella fall. Detta är på riktigt.

Sista brotten vi får se är mordet på Josef Ben Meddour. Ursprunligen från Algeriet, lätt alkoholiserad, bög. Två satanister, som öppet dyrkar djävulen, som har en egen sekt på ca 10 personer, som folk är rädda för, stöter på Josef då han sitter i en park i göteborg och dricker vin. Inom satanismen hålls inte bögar speciellt högt. Nemesis (ett taget namn) och Tom påstår att Josef tog kontakt med dem först. Ville lära sig satanism och hänga med dom. Vilket han fick, de tog spårvagnen tillsammans. Där säger Tom att Josef sa att han var söt och enligt honom gjorde närmanden. De kliver av tillsammans, går till keillers park och där torteras Josef först med elpistol och sparkar mot skrevet innan han skjuts två gånger i ryggen. Skådespelaren som spelade Josef gjorde ett otroligt bra jobb, det var fruktansvärt att se och det kändes som att bevittna en riktig misshandel. Ljudet fanns där, av elpistolen, synen av en kropp som krampar, darrar och drar ihop sig av den elektriska stöten. Ljudet av ett pistolskott som fäller honom till marken då han försöker fly. Han dog för att dom tyckte att det var fel med homosexualitet. Dom döms båda två, Nemesis flickvän är den som tar kontakt med polisen efter att ha känts sig hotad av honom och "inser att den mannen kommer bli min död om jag inte gör något".
Föreställningen slutar med att det blir mörkt, tyst och en skådespelarna försvinner från scenen. En person kommer in med tre bilder i ramar, tre foton på tre män som alla dött för att dem blev kära i andra män. Det är så starkt, så verkligt och man blir ännu en gång klar över att detta har hänt. På riktigt. Jag har ont i magen och tårarna sprutar då bilderna bärs fram.
(hittade ingen bild på Josef, de andra två är samma bilder som används i föreställningen)

Håret står på armarna genom hela föreställningen och tårarna kommer flera gånger. Jag blir så arg, så ledsen och så frustrerad. Hur kan man ta sig rätten att bestämma över någon annans liv? Hur kan man anse någon mindre värd att leva på grund av vem dom älskar? Det är ett fruktansvärt övervåld i varje fall. Förövaren måste bära ett sådant enormt hat, en sådan enorm ilska inom sig för att kunna göra något sådant. Förändringen måste komma från oss, från samhället, från unga, gamla, kvinnor och framför allt män. För faktum är att i statistiken idag är män överrepresenterade i ALLA brott utom ett. Snatteri. Där är båda könen ungefär lika. Annars är det män som står för en enorm majoritet av alla brott. Speciellt män i åldern 16-29. Varför är det såhär? Vad kan vi göra för att förändra, påverka och ta bort fördomar. Under begravningen av Matthew Shepard kom en baptist church och demonsterade utanför. Med skyltar där texten löd "God hate fags", "No tears for queers" och "You're going to hell". Och jag förstår inte, förstår inte hur man kan göra så? Jag blir så arg, en ilska jag hoppas att jag kan kanalisera till att göra något bra. Känner ett måste att engagera mig, att göra något, att inte stå tyst vid sidan av och se på. För hatbrotten ökar, bara sedan 1997 har hatbrotten ökat med 76%. Av alla homo-bi-trans personen i sverige säger sig 50% ha blivit utsatta för hatbrott, endast 25% av dessa anmäler brottet. Endast 1-10% leder till en fällande dom.
Teatergruppen turnerar ett tag till, kommer dem till en stad nära dig eller din stad - SE DENNA FÖRESTÄLLNING. Egentligen borde denna vara obligatorisk för alla mellan 14-25år. Den borde visas i alla skolor, på ungdomshem och på fritidsgårdar. Jag betalade endast 100kr, ungdomspris, det är ingenting. Det här är så viktigt, så aktuellt. Visste ni att man kan få förmildrad dom då man begått ett brott mot en homosexuell om man säger att den stötte på en före brottet? Det anses som en förmildrande omständighet då det kan utlösa en provokation. Det är så sjukt. Då är vi där igen, i samma situation som när våldtäktsmän för förmildrande domar för att offret hade kort kjol, gick ensam i en park osv. Ingen skulle väl mörda en hetersexuell kvinna/man för att denne stötte på dig? Vi har ett ansvar, att säga ifrån, att agera, att lära våra barn vad respekt och öppenhet är.

Ett följe på 12 människor, Matthews vänner, bekanta, kommer gående klädda i vita särkar och änglavingar. De ställer sig runt hela demonstrationen och döljer den helt med sina vingar. Det finns hopp.
"You can be so many people, just make that breath for freedom.
What have you done today to make you feel proud?"
Heather Small - Proud

[Note: Några av namnen i boken och därför i teatern och i denna text är fingerade]

Jag har i många har haft en förkärlek till kyrkogårdar. Inte i syftet att det är mystiskt eller spännande utan snarare tvärtom. Jag tycker det är otroligt rogivande att vandra runt på en kyrkogård och jag fylls av en inre frid av att gå där, läsa på gravstenarna eller bara sitta och filosofera på en bänk. Jag tänker på alla liv som levts, alla människor som haft så mycket visdom, kunskap och gjort så många spännande saker. I somras hade jag min löparrunda genom kyrkogården och ofta när jag är ute och promenerar tar jag en tur där och strosar en stund. Tromsö har en kyrkogård mitt uppe på ön och den är väldigt fin tycker jag. Den är så oplanerad och ostrukturerad, inte så mycket raka rader utan mer små dungar, hörn och lite här och där. Sedan har man som överallt annars i Tromsö inte planat ut marken utan bara byggt på bergets naturliga form.