Jag har i många har haft en förkärlek till kyrkogårdar. Inte i syftet att det är mystiskt eller spännande utan snarare tvärtom. Jag tycker det är otroligt rogivande att vandra runt på en kyrkogård och jag fylls av en inre frid av att gå där, läsa på gravstenarna eller bara sitta och filosofera på en bänk. Jag tänker på alla liv som levts, alla människor som haft så mycket visdom, kunskap och gjort så många spännande saker. I somras hade jag min löparrunda genom kyrkogården och ofta när jag är ute och promenerar tar jag en tur där och strosar en stund. Tromsö har en kyrkogård mitt uppe på ön och den är väldigt fin tycker jag. Den är så oplanerad och ostrukturerad, inte så mycket raka rader utan mer små dungar, hörn och lite här och där. Sedan har man som överallt annars i Tromsö inte planat ut marken utan bara byggt på bergets naturliga form.